Bortom tid och plats

Med ödmjukhet och respekt för min egen resa och alla andras, vill jag dela med mig av min upplevelse av att gå genom livet – och ett krig – med meditation.

Det har gått nästan sju år sedan jag upptäckte denna meditation, tre år sedan jag flyttade till Mellanöstern, mer än ett år sedan kriget bröt ut den 7 oktober 2023, och nu en månad av vapenvila. Ingenting är säkert, och livet är inget att ta för givet. Det enda jag kan luta mig mot är det sanna universum, Gud, eller vad du än väljer att kalla det. :)

Aldrig i mitt liv har jag upplevt så mycket smärta och rädsla, men också så mycket inre helande och kärlek. Folk frågar mig nästan varje dag hur jag kan välja att bo på en så galen plats på jorden när jag har möjligheten att bo i Sverige.

Tro mig, jag frågar mig själv det ofta också, men det är inte ett rationellt beslut; det är ett beslut från hjärtat, bortom sinnet. Jag tror inte att jag skulle vara där jag är idag utan denna meditation, och jag tror inte att jag hade kunnat gå igenom detta krig utan den heller. Jag minns ögonblicken efter den 7 oktober – i en regnig trädgård i Italien efter att min son hade somnat, då jag grät i telefon och blev vägledd att möta och släppa de fruktansvärda bilder som hade tagit sig in i mitt sinne.

På trappan till mina föräldrars hus, där jag samlade mod innan jag återvände till Israel två månader senare. I ett skyddsrum under jorden när 300 missiler flög över oss, med min treårige son utklädd till Stålmannen, och en känsla av att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv för att vara här. I en dal i Thailand efter att ha fått terrorvarningar för en ö som vi hade lämnat dagen innan, eller på Bangkoks flygplats, halvvägs till vårt huvudcenter i Sydkorea. Jag tog mig aldrig dit, men meditationen har varit med mig varje dag och bokstavligen överallt.

När vi mediterar släpper vi bilder från vårt förflutna, nutid och framtid för att rena vårt sinne, kropp och själ. Allt vi upplever från det ögonblick vi föds påverkar hur vi ser och upplever livet. Hur jag upplever doften av regn kommer att skilja sig från hur du gör det, och hur jag njuter av ljudet av åska likaså. Jag brukade älska det ljudet, men efter att ha hört en hel del explosioner på himlen förra året förändrades min uppfattning.

Det som skapar trauma för en person kanske inte gör det för en annan. Utan att gå in på neurovetenskap fungerar det helt enkelt så. Cellerna i vår hjärna och kropp är fulla av information, minnen och bilder, och ju djupare de är lagrade, desto mer begränsade blir vi i att leva vår sanning och leva fritt. När vi tar upp dessa bilder till vårt medvetande möter vi inte bara bilderna i sig, utan också de känslor och upplevelser som hör till dem. Vi ger dem utrymme, så många gånger som behövs, och vi släpper taget om dem, så många gånger som behövs. Med tiden blir vi mindre separerade från vårt sanna jag, från andra och från det sanna universum/Gud.

Innan jag började med denna meditation försökte jag många andra sätt att hela mig själv. Tack vare min historia med ångest gav jag aldrig upp, och med respekt och tacksamhet för allt annat som har stöttat min resa är jag så glad att jag hittade denna metod. Jag förstår den fortfarande inte helt, och ibland tvivlar jag till och med, men i slutändan har den aldrig skadat mig, bara hjälpt mig genom livets svåraste stunder.

Jag kommer inte försöka övertyga någon att utöva denna meditation. Jag kan bara dela med mig och kanske inspirera. Alla har sin egen resa, och allt jag kan göra är att fortsätta släppa taget om mina egna bilder och vanor och lita på att allt gott kommer i rätt tid. Amen och gamsahamnida (tack på koreanska).

Malin